Årskrönika (Av Niklas)

Det är dags för en liten årssummering. I väntan på den mer kärnfulla och korta som lästes upp på Julavslutningen i klassen av tre elever, kommer här min egen, som främst vänder sig till klassens föräldrar.

6B är en härlig klass, jag får höra det ofta (betona ofta, inte alltid, men ofta). Det är en rätt behaglig klass, lätta att få att fokusera; de vill mycket, och vill prestera bra. Det är något som märkts mer och mer, inte minst de senaste månaderna, när betygen fått skolan att kännas mer verklig. Det som gör mig glad att se, är att klassen tagit införandet av betygen precis som en klass bör. De är inte betygshetsande eller sönderstressade, verkar inte vara pressade eller missnöjda, utan verkar fortsätta att vara rätt harmoniska. När de får veta hur de ligger till reagerar de inte med ilska eller stormande glädje, de lyssnar till betygets orsaker. De får höra vad de gjort bra, och lyssnar till vad de kan utveckla. Reaktionerna blir inte ”Vilket skitbetyg!” utan snarare ”Då vet jag vad jag behöver träna mer på/göra”.

Jag hoppas att det fortsätter att vara så, jag vill inte ha ett gäng 12-åringar som känner att de inte duger. De har en lång tid kvar i skolan och börjar de redan nu att känna så kommer det troligen inte att bli lättare på högstadiet. Det är viktigt att eleverna (era barn) känner att de inte definieras av sina betyg, det är fantastiskt kul när det går bra, men man presterar utifrån sina egna förutsättningar. Hjälp gärna till att sprida det budskapet där hemma, att man gör så gott man kan. Vissa kommer långt, andra ännu längre, och för vissa blir det kanske så att man bara kommer en liten, liten bit. Har man kämpat, och utifrån sina förutsättningar gjort sitt yttersta, kan man som förälder (eller lärare) inte begära så mycket mer.

Med det sagt, så har vi absolut inte lagt ribban lågt i år, det tror jag ni där hemma märkt! ”Inte ett prov till!”, har säkert fler än en sagt… för vi har kämpat hårt, och vi har lärt oss massor. På köpet har klassen blivit riktigt studiemotiverad, och man märker att det här är en klass där normen är att man ska försöka att göra bra ifrån sig. Och det har givit resultat för många. Det är så många i klassen som höjt sina omdömen rejält denna termin. Jag är säkert lika nervös som eleverna själva över de nationella proven till våren (framförallt i svenska, eftersom det är de jag har på mitt samvete), för jag har en känsla av att det kommer att gå riktigt fint, precis som det gjorde på de muntliga nationella i svenska, där det var mer än en som överraskade (positivt).

Som ni har märkt, kanske till några föräldrars frustration, är jag inte den lärare som är i ständig kontakt med er föräldrar, och ska jag vara helt ärlig hör jag inte så jättemycket från er heller. Jag väljer att tolka det som att det finns en tillit till att klassen hanteras väl, att klassen och ditt barn har det rätt bra i skolan, både socialt och vad gäller den kunskapsmässiga utvecklingen. Om så inte är fallet så hör gärna av dig. Jag fick, som lärare till min första klass, rätt snabbt lära mig att som lärare jobbar man dygnet runt, och jag försöker svara så snabbt jag kan, om det är något akut. Hör jag inget från dig, tolkar jag det som att du är tillfreds med ditt barns skolgång, hör du inget av mig, bör du tolka det som att jag är tillfreds med ditt barns arbete.

Vi har en mycket stor klass, och jag tycker att klassen fungerar bra just nu. Jag försöker ha ett ledarskap med lika delar: höga krav, stränghet, glädje och skoj. Vad jag kan se verkar klassen reagera rätt bra på det än så länge (ovetandes om hur det låter hemma). Det finns säkert någon i klassen som tycker att jag både är dålig och dum, men det jag gör, gör jag för klassens bästa. Jag vill själv tro att det inte är en slump att klassens sammanhållning är så pass hög som den är, utan att det är en effekt av det arbete som vi lärare och elever gör tillsammans, varje dag. Jag kanske är onödigt hård ibland, men samtidigt så när mätningar ska göras om hur klassen trivs med sin skola, och med sin klass, så verkar eleverna nöjda.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att i många avseenden är 6b en fantastisk klass. Jag stortrivs med mitt arbete, och det är med ett rätt stort vemod som jag börjar räkna ner dagarna till vi ska skiljas åt. Mer än en i klassen har sagt att de inte vill sluta som klass. Det är en klass där de behandlar varandra väl (oftast, jag bör väl för ordningens skull lägga till att livet inte alltid är en dans på rosor med klass 6b på Galaxskolan), och det är en klass med sunda värderingar. Flickor och pojkar tillåts ta lika stort utrymme och delta på samma villkor, man lyssnar när någon annan pratar och man gläds åt andras framgångar.

Samtidigt är vi är en av de klasser med flest olika kulturella bakgrunder på skolan, och det är ingenting som skapar motsättningar, utan tvärtom, ses det som en källa till att lära sig mer om världen. ”Hur säger man hej på gujarati?”, ”Varför firar ni inte jul?”, ”Hur säger man hund på finska?”, ”Jag är född i Asien!”. Det har skapat en rätt ”demokratisk” klass, där olikheter tas för givet, utan att ifrågasättas. Som en rolig anekdot kan jag ta upp ett nutidskryss vi hade för några veckor sedan, där en fråga handlade om att samkönade äktenskap nu blivit tillåtet i Österrike, och frågan var vilket år lagen skulle börja gälla. När vi rättade svaren, och kom fram till just den frågan, var det en pojke i klassen som räckte upp handen, och inte för att ifrågasätta, utan av ren förvåning frågade,
– ”Varför har de infört den lagen nu? Varför fick de inte gifta sig där tidigare?”.
Det var så spontant och härligt, att det kändes så självklart för honom att acceptera, att han reagerade med förvåning när han fick höra att i Österrike får inte människor av samma kön ingå äktenskap.

Låt det vara mina avslutande ord så här till jul, att var den du är, och kanske framförallt, låt andra vara som de vill vara. Du är fri att tycka och tänka precis vad du vill, men oavsett vilket kön, kulturellt bakgrund, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning man har, så har alla rätt att bli behandlad med respekt och värdighet. Klass 6b på Galaxskolan är en bra plats att besöka för den som vill ha en lektion i hur man behandlar människor väl, olikheter till trots. Och det är ju ni föräldrar, som uppfostrat era barn, så där måste jag säga att ni gjort ett riktigt fint arbete.

Vi arbetar med argumenterade text i klassen, och skriver insändare, om något man brinner för. Många skriver om fotboll eller handboll eller katter. En skriver om jämställdhet, om kvinnors rättigheter (och utsatthet) och lika lön för lika arbete. Det är rätt tufft. De börjar bli stora, era barn.

Med en önskan om ett riktigt härligt lov, och en sista fin termin ihop,
Niklas Krokbäck
Mentor klass 6b

Ps: Texten blev ungefär 1200 ord, det var klassens snittlängd på provet som skrevs i hinduismen/buddhismen för någon månad sedan (det längsta var 2434 ord). Det är en härlig utmaning, att rätta 28 exempel av, när de dagen efter frågar ”Har du rättat våra prov?# inblick i en lärares vardag 😉


Prenumerera på nya blogginlägg

3 reaktion på “Årskrönika (Av Niklas)

  1. Tack för ditt engagemang och fina arbete med klassen!! Känns otroligt tryggt att se hur du får eleverna att prestera sitt bästa och känna sig trygga! Du gör ett toppenjobb! Önskar klassen och dig en härlig vårtermin!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *